Bussresan från Helvetet

Vår tid i Vietnam var över och det var dags att röra sig mot Laos med Luang Prabang som vårt första stopp. Bussresan skulle ta 22 timmar och kosta 55 dollar per person. Det kändes både dyrt och jobbigt men efter att ha kollat vad flygbiljetter kostar bestämde vi oss ganska snabbt för att 22 timmar på en buss skulle vara ganska mysigt.. Mhmm, JOOO! Ellerhur.... MISSTAG.
Vi sitter och väntar på hotellet för att pick-up-bussen ska hämta oss och ta oss till busstationen. Under tiden pratar jag lite med hotellreceptionisten då bussen är sen, det var dock ingen fara då de brukar vara på det viset. Jag frågar också om vi får numrerade platser eller om vi kommer behöva bråka om platserna då det har varit lite både och med den saken. Han skrattar bara åt min fråga och går. Jag reagerar inte så mycket på det utan antar att han inte förstod vad jag sa och bara försökte vara artig.
Pick-up-bussen kommer tillslut och tar oss till busshållsplatsen där en man möter upp oss och tar oss till bussen.. Vi är sammanlagt sju stycken. När vi går på bussen är den redan mer än överfull, det var cirka 35 platser och det var förmodligen mellan 60-80 personer på bussen redan. De som påstår ha sett oss sura skulle ha sett oss då och förmodligen aldrig gått i närheten av oss igen. I 1,5 timme har vi ingenstans att ta vägen utan står fastklämda i mittgången med alla våra väskor. Efter mycket bitchande och skrikande har alla av oss sju fått vars ett säte förutom jag och Ida som får dela på ett medan den andra får sitta i mittgången på våra väskor eller på golvet (där de vänligt nog hade lagt ut en matta). Vi accepterar detta, det är ju bara en natt och en dag tänker vi..
Jag (Kajsa) erbjuder mig att ta golvet under natten och sen få sätet till morgonen gentlekvinna som man är. Då jag inte sover mer än en kvart i sträck eftersom antingen mina armar, min rumpa eller mina ben somnar i vilken ställning jag än sitter (var tvungen att sitta på mina ben i brist på utrymme för dem..), märker jag också hur sakta vi faktiskt kör och att vi stannar i princip hela tiden. Då börjar de första misstankarna om att bussen är sönder komma. Efter att ha skickat ytterligare ett gråtsms till mamma bestämmer jag mig för att tänka lite mer positivt. Det är ju faktiskt Vietnam och vägarna är ju inte så bra, det är nog därför vi kör jättesakta och stannar hela tiden (en gång i 1,5 timme i sträck). Vid sex-tiden då vi skulle varit vid gränsen två timmar tidigare backar vi in vid ett skjul. Jag går ut för att se efter vad som händer om vi möjligtvis är vid gränsen. MEN ICKE! Det är nu ett faktum att busshelvetet har gått sönder.. En rar finländare berättar lite senare för oss att det är cirka 4-5 timmar kvar till gränsen. Vid åtta tiden får jag ta över sätet från en 1/4utvilad (mindre än halvutvilad) Ida och somnar som ni säkert kan tänka er lite halvsur.. Bussen börjar köra igen vid halv tio. Vid två tycker vi att det är dags för frukost eller ja, lunch. Det tyckte inte chauffören.
ÄNTLIGEN, klockan tre var vi framme vid gränsen. Det tog ungefär 1,5 timme att komma ur Vietnam för att gå in i Laos och få visum. Vi fortsätter köra och vid varje hål i marken märker man bristen på mat i magen. Det enda vi fått i oss var en snickers på morgonkvisten (läxa nummer ett: köp alltid ett extra snickers än vad som tros kan behövas) och några äckliga kakor som de sålde vi gränsen. Klockan blir nio och vi kommer fram till en mysig liten stad som ligger cirka sex timmar från Luang Prabang. Här kom glädjeskriket då det visar sig både att två Holländare ska gå av bussen så att vi får deras säten OCH att vi får tid att sätta oss på vad man här förmodligen kallar en restaurang och beställa in varsin nudelsoppa med kyckling. Lite mättare och gladare går vi på bussen igen. Tyvärr är det svinkallt under resten av resan och trotts skedandet med varandra så ligger jag och skakar. Men vad gör det? Vi har ju vars ett säte och vi somnar tillslut äntligen.
Bussen rullar in på bussstationen i Luang Prabang strax efter fyra, 35 timmar efter start. Det är cirka tre km till centrum så vi delar en tuc-tuc med tre andra personer. Vi alla går runt till några olika hotell och bestämmer oss för att det inte är lönt att betala för en hel natt när vi checkar in klockan fem på morgonen för att sedan checka ut klockan tolv igen. Vi går istället längs centrums gator och hittar ett litet stånd som säljer kaffe. Vi slår oss ner och upptäcker snart att vi hamnat mitt i munkarnas allmosor. De samlar alltså in mat, frukt och pengar i sina små hinkar som de sedan ska äta resten av dagen. Det positiva med det här är vi nu slipper gå upp tidigt någon annan dag för att kolla på det (det är tydligen en turistgrej att göra det). Efter det delar jag och Ida oss ifrån de andra och går och äter en bamsefrukost (hade ju faktiskt missat två mål dagen innan) och bestämmer oss sedan för att lyxa till det och checka in på ett hotell som kostar dubbelt så mycket som de borde. MEN det är värme på rummet och har varmvattendusch! DET NI!
Överfull buss
Gjorde i ordning ett säte så gott jag kunde med hjälp av våra väskor.. Man tar vad man har!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0